Nu var man ju inspirerad av Vasloppet och det allmänt fina vårvintervädret och att alla pratar om att längdåkning är fantastisk bra motion och en kaloribrännare av dignitet! Annars är det tveksamt om man "frivilligt" ska ge sig ut på de här små och smala sakerna som har ett eget liv under fötterna på mig. Av någon anledning står här flera par skidor i förrådet som ingen verkar att använda. Jag undersöker dem, kollar på asken med olika vallor som verkar att höra till men minns att man kan "tejpa" dem istället, dvs valla för alla väder och för bekväma! Minst lika bra tänker jag och åker till Dalskidan och lämnar in ett par i lämplig längd till skidverkstan för åtgärd, valla bort och tejp på.
Så småningom är jag på plats i Tandådalen med siktet inställt på en mil ungefär, alltså hela Kalven runt. Hur svårt kan det vara? Jag ser i alla fall ut som om jag kan och är van. Smala taights, lager på lager under vindjackan, pannband och fräcka gula "snabba" glasögon. Pjäxorna, förlåt skorna sitter som en smäck om fötterna, nästan så att det stasar, jag har väl dragit åt snöret för mycket förstås. När jag väl fått rätt på stavarnas avancerade handtag där jag ett tag hade fel stav i fel hand kändes det rätt bra och jag gliiiider iväg i spåret.
I minnet hör jag min väninna Carin "åk med höfterna, pendla" och jag försöker hitta en rytm som ska göra det här så härligt. Under en kort stund på den platta myren går det riktigt bra och jag får en känsla av att det här kan bli riktigt trevligt. Spåren är hårda och välpreppade, jag har fäste och glid framåt. Så kommer den första vänsterkurvan i lätt nerförslut!